Björnar är som bekant allätare och äter vad de kommer över, inklusive döda djur. Infektion av trikiner sker när de äter döda djur som bär på parasiten, t ex räv, varg, lo eller gnagare. Sjukdomen förekommer hos flera arter av björn inklusive brunbjörn, svartbjörn, grizzlybjörn och isbjörn. Björnar som insjuknat visar vanligen inga yttre symtom, men kan uppvisa mindre förändringar i sitt beteende, till exempel minskad fysisk aktivitet.
Det finns flera fall i USA där personer blivit allvarligt sjuka av att ha ätit björnkött.
Det finns idag ingen verkningsfull metod för att förebygga trikinförekomst i det vilda till skillnad från det arbete som görs vid hantering av tamboskap där man i hög grad kan kontrollera att det foder djuren får är fritt från trikiner. Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) undersöker löpande trikinförekomst hos björn som en del av kartläggningen av viltsjukdomarnas utbredning. De testar också prover från fällda björnar som jägare skickat in under licensjakten. Hittills har man i Sverige endast upptäckt tre fall av trikiner hos björn.
Som regel tar man ett vävnadsprov från djurets mellangärde, tuggmuskel eller bortre delen av tungmuskulaturen. Det krävs mellan 25-50 gram. Om inte dessa delar finns tillgängliga kan muskulatur tas från området mellan revbenen. I dessa fall krävs mellan 50-100 gram vilket gör att analyskostnaden blir dubbelt så hög.
I Sverige är det lag på att björnkött avsett för konsumtion skall genomgå kontroll för att säkerställa att det är fritt från trikiner. Samma regler som vid slakt av tamgris, vildsvin eller häst gäller alltså även för björn.